Jag torkar tårarna med min knoge, de är 4de gången idag som jag gömmer mig på skoltoan och gråter, tur att jag gråter tyst.
Jag tar fram de förbjudna och känner ångesten, hur de varma rinner över min arm hur allting blir lugnt och den bittra ljuva smärtan som uppstår.
När allt upphör känner jag hur de inte har hjälpt, jag mår fortfarande skit. Jag bestämmer mig för att gå nu, så jag kliver upp, torkar blodet och stänger dörren efter mig.
Jag går bort till klippan vid havet, mitt enda bra minne av dig och mig. De andra har jag fifflat med. Jag har raderat allt de onda och de tråkiga, de enda jag har kvar är de härliga och underbara. Jag sätter mig ner och kollar på mina armar, ser hur du har påverkat mig, hur du ha sårat mig. Jag stirrare länge, räknar ärren och såren. De är många. Man kan tro att jag har varit så här i flera år, även om de bara har gått några månader sedan du lämnade mig.
Jag kollar ut över havet, ut över horisonten. Tänker att de här är slutet. Jag sitter länge så, flera timmar. De gör inte så mycket, de är ingen som märker att jag är borta. Jag ställer mig upp och bestämmer mig. Medan jag står där, beredd att ta mitt sista steg, så hör jag hur någon närmar sig. Men de är för sent, jag har redan bestämt mig. Jag vänder mig om och kollar, samtidigt som jag fortsätter att backa mot kanten. Det är du, du springer nu, några ohörbara ord kommer ut ur din perfekta mun skrikande. Men jag hör inte, det är för sent. Jag känner hur mina fötter tappar kontakten med marken, hur jag faller handlöst ner mot djupet. Det sista jag ser är hur ditt ansikte förvrids av smärta och hur det ur dina ögon kommer tårar innan min sikt skyms av klippväggen, någon hundradels sekund senare så tar min kropp emot smällen av vattnet. Jag känner smärtan och hur det skadar min kropp. Men än är jag inte död, undervattenströmmarna dra i mig från alla håll, som om de vill slita min kropp i stycken. Jag känner hur min kropp kämpar men sakta ger upp. Det är över, smärtan, oron, frågorna, besväret, livet de är slut. Jag ger upp och sjunker till botten.
Men de jag inte vet, är att under min kamp mot vattnet, så har du stått på klippan redo att hoppa efter mig. Du kunde kanske ha räddat mig, om inte din bror hade sprungit fram och hållit fast dig så hårt att du knappt kunde andas. Trots dina svordomar och slag mot honom och dina skrik efter mig, så släppte han inte taget om dig. Jag är dig evigt tacksam, du gjorde ett tag av mitt liv på jorden underbart och härligt, de var aldrig ditt fel att de blev som de blev. Det bara blev. Tacka din bror från mig, du förtjänar inte att dö, inte än. Ditt liv är inte slut än, det är så mycket som du inte har hunnit gjort än. Nu kan du göra dem ändå. Jag kommer alltid att finnas med, men mer på avstånd, kommer alltid att hjälpa dig genom de svåra, för de gjorde du för mig. - Elina Dahlberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar